OBS! BRUNNSGATAN 16, detta är en POP-UP utställning och inte på galleriet

I resväskorna med trasiga rullhjul lägger jag mig och ser på nära håll, lite ur fokus, hur plasten börjat lösa upp sig. Försöker återkalla minnet av något, kanske en resa. Det är en annan historia som vill berättas. De hårda kanterna skär in i ryggen. En skalbagge som vält över ända. 

I uthuset till mitt barndomshem pågår en slags förvandling. Om jag stänger ögonen, känner golvet under mig, kylan som sprider sig så hör jag ordet förmultning. Molnen rör sig ovanför i takfönstrets ljusschakt där färgen flagnat. Fuktfläckar breder ut sig i taket som bruna sjöar.

Tidigare idag tog jag mig upp på vinden, luckan dit har varit stängd i många år. Takbjälkar och reglar i ett dammigt svagt ljus, en lukt av något som var en annan gång. 

Guldskimrande pulver, träspån, svävar ned mot golvplankorna och ett dolt djur tycks arbeta sig genom tiden, virkets årsringar och allt som stått orört i kartonger och säckar sen flytten hit. Upplösning, förmultning. 

Min mamma är inne i boningshuset, hon har lånat en rullbandspelare, lyssnar på gamla inspelningar med sin farmors röst. Varför detta frossande i arkiven, hon läser breven från sin morfar när han arbetade i Ryssland. Försöker hon förstå vad frånvaro verkligen är? 

Sammanhangen. Förstå rösten som svajar, och som förlorat sin magnetiska laddning på banden.

Nästa ögonblick är jag tillbaka på golvet. Närvaro. Allt finns fortfarande kvar. Drar in lukterna, golvet som en kall stenplatta, som en brits att födas på.

Men att röja, göra sig av med saker, detta motstånd jag känner…

Husets vindlingar, alla fyllda med avlagringar, hur ska vi kunna minnas när allt är borta? Tingen, som fyller näsborrar, aktiverar något i mig vid beröring, undanstuvade dörrar med handtag av mörkt trä och allt det släta mot huden.

Med plasten är det annorlunda, den krackelerar, försöker lösa upp sig men misslyckas. Ändrar sin färg, blir mosaik, gör sig oanvändbar men är inte heller villig att förmultna. Spricker av sin styvhet.

Är det då en sorg eller en befrielse, minnet? Ett fluffigt ting som innehållet i burken med raklödder som blivit kvarglömd här inne, som lämnar rostiga ringar på bordsskivan. När jag pressar ned munstycket sprider sig lukten av kemisk sommar och sjuttiotal.  

Tillbaka på golvet, min mamma handlar det om, och en ekvation som kanske kunde lösas. 

Allt finns här, en liten stund, här på golvet, med underjordens gravitation som tycks vilja dra ned allt som sträcker sig uppåt, som gör det vertikala horisontellt, som bestämmer.

Min mamma står upp inne i boningshuset. Jag vet att det bara är ett ögonblicks verk, jag har sett det förr, som en liten förskjutning, en vilsen stråle i ett prisma. I fotografiet där min dotter rör sig efter henne i trädgården tycks min mamma lösas upp i grönskan. Min dotter ser efter henne som den som verkligen tar sig tid att se på en försvinnande flygplansstrimma.

Jag kan ta in hela huset härifrån golvet. 

På golvet tvingas jag, vill jag, känna motståndet. Blir jag en rebell, motsträvig, håller fast i tiden, tingen, minnen. Vad händer sen, När tingen är borta?

Jag lägger mig ned och lyssnar genom golvet efter allt som bockats och böjts

Min mamma står upp inne i boningshuset. Allt är som förr.

Hon plockar bland tingen, det är något hon ska hinna med men hon stressar inte. Är det då en befrielse, att vara någon utan någonting. För att till slut inte vara någon.

Golvet är kallt men inte fientligt, det är bara ett stumt konstaterande av att vara nära jorden, den största kraften. Att ligga ned. 

Det är ett barndomsminne, från ett avskalat rum, en överväldigande känsla av ensamhet, ett stilla rum med en tickande väggklocka, ett rum med norrfönster, med svalka. 

Livet rör sig tätt intill huset, försöker böja sig ned, tittar in så gott det går genom gluggarna för att komma åt den lilla tickande maskinen. Gräver med sina jordiga händer kring fönsterkarmarna.

Vi är skyddade i det blå ljuset. I det svala rummet. Instängda.

Tillbaka på golvet! Det är märkligt, jag ser inte mina föräldrar eller syskon, de tycks vara för nära. Jag ser en tidigare generation av människor, de saknar färg, de präglas av plikter och några få lustfyllda dagar. De är människor.

Luktar du? Känner du den svaga doften av fuktigt trä? Kanske en dörr eller ventil på glänt kunnat hjälpa oss. Huset är i behov av omsorg. Tingen skiktar sig, tappar sin funktion, blir avlagringar i lådor som vet att de måste försvinna.

Min mamma bar på sina föräldrar och samlar nu ihop dem så gott det går. 

Tillbaka på golvet, det är döden jag märker. Den är oskuldsfull, den är bara den långsamt avtagande värmen i min pappas hand och solen som fortsatt lyser utanför fönstret.

Min mamma står upp i boningshuset, det är något hon ska hinna med.

Jag ligger kvar på golvet, molnen rör sig ovanför takfönstret.