MemoryPalaceRebuilt 2016
An imposter talking loudly.
Framework
”Using the archive as backdrop and structure (a soundbox), the self, the language and memory is examined in the work ’MemoryPalace’.
Our memories slide and the sorting of information creates a oscillating movement between past and present. A constant rewriting and overwriting, using material derived from itself.
The photographic picture seems to be a membrane which separates our perception into different spaces. A screen that attracts us like the light source attracts the moth.
We can never step outside of our own language. It might change but at the same time it is impossible to cross its flexing boundary. Just like the shadow, or a sphere, that moves according to our movements. Limited, as the gaze, by the horizon or darkness.*
A closed room where the remaining light lingers on the retina.
Revisiting, rebuilding and repeating is in this presentation an attempt to address the notion of overwriting and relapse that connects our different modes of perception. The closed room as a pivot for the mind and as the impossible finishing point for understanding.
Peo Olsson is a Swedish photographer. He focuses his work on processes of change and the human condition. The archive or collection is often a point of departure in his work, examining time, memory and the self.
Educated at ICP in New York, and he also holds an MFA from School of Photography at the University of Gothenburg.
He has exhibited his work mainly in Sweden, but also in Denmark, Germany, Turkey and the United States.
He published his first book ”Umbra Hominis” in 2014.
Throughout the years his commissioned work has been published both in editorial magazines and in commercial contexts.
He has been involved in making books both as a photographer and publisher.
Since 2014 he is also guest-teacher at Malmö University.
Born 1973. Lives and works in Lund, Sweden
*excerpts from “Exploded View” by Peo Olsson
Den stora skillnaden — : Det fanns i alla tider några som gjorde till sitt lif att följa sin genius ; de flesta följde bara sin egen kropp till grafven. Där är ett damm i lifvet, som stjäler lifvet från oss. De bästa människorna ha varit dammets hemlighet på spåren. För dem fanns intet val, för dem ställde sig saken så : vill du icke gå den finaste vägen, skall du gå den dyigaste. För de flesta finns ett tredje, som är lagom fint och lagom snuskigt, hvarken det ena eller det andra. De affärda, i bästa fall, hela saken med ett visst själsfförakt; det är dem ett slags narkotikum. Icke så för undantagsmänniskan. Det är sin egen hemlighetsfulla outforskliga förteget klartalande genius lifcet måste lära henne att känna, om hon icke skall omkomma, bli olyckligare än alla andra. Hvad är “genius”? Uppmärksamhet på sin hemliga instinkt, förlitan på den, mer än på allt hvad andra sagt och säga… Dessa ljus, dessa dofter genom själen äro till sist det reellaste och starkaste i vårt väsen, skörare än spindeltråd, starkare än järn: det som frälsar och håller när allt faller, det allena som gör ett öde skönt och förnuftigt.
jag smeker mitt inre och föder en klump intorkat blod
