Julia Peirone

“Hej jag är väldigt intresserad!

Kan jag få lite mera fakta?

Min högsta önskan är att bli lika känd och jobba i samma yrke som Jennifer Aniston. Jag har väldigt många bra egenskaper och jag är inte blyg och inte rädd att stå framför kameran. Jag har gått på gymnastik och jag kan rida. Jag har 4 småsyskon så jag vet hur man spelar roller i familjer. Jag dansar mycket och älskar uppträdanden. Jag älskar också och spela någon annan än vem jag egentligen är. T.ex. när jag pratar med mina kompisar så brukar jag låta som någon av mina idoler. Jag har ett väldigt unikt utseende det är därför jag trivs så bra framför kameran.”

 

Hon drar fingrarna genom sitt hår och tittar på mig. Är det bra så? Jag fokuserar på hennes öga och sätter in skärpan. Klick klick två ögonblick senare och bilden av henne försvinner iväg. Kamerans öga fångar upp, ännu en gång snabbare än mitt. Ett nytt försök. Hon tittar undrandes på mig och frågar, ska göra något speciellt ? Ingenting, bara stå där. Har du en pojkvän? Hur är det i skolan?  Jag  försöker få henne att tänka på något annat. Jag tänker på allt, på en gång, hur jag kämpar emot ett misslyckande som jag samtidigt måste hänge mig åt , hur jag måste hålla ordning på ramen och kompositionen inuti. Jag beskär handen, gesten och nu blinkar hon, ögat! Jag missar nästan. En gång till och snart har jag henne. Hennes mun är halvöppet som om hon säger till mig, Jag är inte där men här, nu. Ta mig!

Jag vill in bakom posen och få henne distraherad. Hon berättar om skolan och vänner klick klick. Jag knäpper, lyssnar  och  tittar  på hennes kropp. Blicken fladdrar och händerna styr, jag följer efter. Vem är hon?  Kameran skyddar och öppnar upp min nyfikenhet. Mina ben står låsta och darrar av spändhet, min kropp börjar krampa. Hennes kropp känns förvirrad. Blixten slås på om och om igen och skapar en föreställning i rummet. Det värker i mina armar, kameran är tung och mina ögon trötta. Paus! Jag sträcker på mig, tar ut gummibandet ur mitt hår och arrangerar om en ny frisyr. Hon gör samma sak, hennes hårband  glittrar i rosa, cherry, så som havet kan göra ibland. Hårstrån har fastnat och virat in sig i bandet, det liknar en skalp.  Snuskigt  och smutsigt.  klick klick I am the hunter…. Hon ser nervös ut och jag säger något roligt. Det får henne att skratta klick klick klick. Ett billigt trick, liksom hennes lipgloss. Den ger bilden, den gör bilden. Jag svettas och tittar genom linsen.  Flera bilder på rad, hon slappnar av och rummet börjar lösas upp, Det färgglada sminket  tynger ögonlocken nedåt. Ögonvitan blottas en bråkdels sekund. Hon blundar och den blåa färgen skimrar som en himmel ovan hav. Mot en oändlighet, ingen tid kan fångas, klick klick. En sluten blick och ett öppet rum vilandes på linjen, förlorad utanför kontroll. Blixten bländar mitt ögonblick. Pulver av smink lägger sig på huden, fastnar och faller ner på hennes kläder, på pappret och bildar en horisont.

Julia Peirone

Share
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.